Brasse kom till oss som en äldre gentleman i december 2001. Hans valpar med Mayah (Mojo 2001-kullen) var nästan 8 veckor gamla när han kom. Valpar var aldrig något som Brasse direkt uppskattade, även om de blev mer tolererbara allt eftersom han blev äldre. Mayah däremot, var Brasses stora favorit. Henne uppvaktade han även när hon inte löpte och Brasse gjorde alltid sitt bästa för att att hon skulle tycka om honom. Brasse var i alla avseenden något av en "tjej-tjusare". Med hjälp av slickiga inviter och skönsång försökte han förföra dem.

Brasse tyckte om god mat. Det ska villigt erkännas att han blev bortskämd när han kom till oss. Vi ville ju så gärna att han skulle trivas och äta ordentligt så Brasse fick nästan alltid lite godsaker från vår egen middag. Det gjorde att han alltid satt med och väntade på "sista tuggan", vilken i hans ögon var hans rättmätiga del. En gång åt han upp en hel lax på saltbädd från spisen. Kyckling i alla former var annars Brasses favoriträtt.

När sedan Brasses son Bamse kom för att bo hos oss fick Brasse en lite annan roll i hundflocken. Han blev uppfostraren. Utan att vara orättvis eller hård visade han för Bamse vad han fick och inte fick göra. Brasse fungerade tillsammans med de flesta hanar.

Tusen tack till Helene för att vi fick överta Brasse och tack till Brasses uppfödare, Mona Refai, som fött upp honom.

Även om Brasse inte bodde hos oss i hela sitt liv så lämnar han ett stort tomrum efter sig. Han var en älskvärd hund, så stor, lugn och snäll. Det känns så tyst på natten utan dina snarkningar, gubben. Minnena är många och fina efter dig, bus-Brassen! Sov gott.