Efter lunch på tisdagen den 16 juli lämnade jag arbetet på Kornetten och mina trogna vapendragare Erika och Lina åt sitt öde för att bege mig tillsammans med Buffy till Sundsvall. Vi hade äntligen kommit med på en mentalbeskrivning och uppropet skulle vara klockan 16.30.
Mitt namn stod sist på listan med startande hundar och jag tyckte allt att det var lite väl tidigt att vara där redan 16.30 för att sedan få sitta och vänta hela kvällen. Men skam den som beklagar sig! Trots allt är det 30 mil till Sundsvall och givetvis åkte vi flott i nya snålbilen (Lupon)
som inte har någon AC. Billigt blev det - 160 kronor i bensin tur och retur, men oj vad vi svettades! Vi stannade och badade två gånger på nervägen och termometern visade på 25 grader i luften och 38 grader på vägen.
Till sist kom vi i alla fall fram till den enorma villan som utgör Sundsvalls BHKs klubbstuga. Där var det full aktivitet. Det skulle hållas lydnadstävlingar på kvällen samtidigt som mentalbeskrivningen. Vid uppropet kontrollerades Buffys vaccinationer och hennes id-märkning - att hon verkligen var den hon utgav sig från att vara. "Heter hon Quincy?" Frågade tävlingsledaren när han såg namnet i stamtavlan - Lejonklippans Costa Nada av Quincy. "Nej, det är pappa som heter så. Vi kallar henne för Buffy" svarade jag. Under hela beskrivningen fick jag sedan höra var "Quincy" skulle stå och vad "Quincy" var duktig.
Sedan proceduren med papper och hundar var avklarad kontrollerades mina papper, dvs att mitt medlemsskap i brukshundklubben var i sin ordning. När allt var klart fick vi gå ut och jag började bli lite rastlös eftersom ingenting hände. Jag hade antagit att första hunden skulle gå direkt efter uppropet, men då fick jag veta att banan inte ens var lagd! Då blev jag lite grinig. Jag brukar inte vara sån som gnäller eller bråkar, men kanske det berodde på att det var så varmt och tanken att inte komma hem förrän efter midnatt gjorde att jag fick mål i munnen. Raskt förklarade jag att det var väldigt synd om mig som åkt hela vägen från Sävar (jag berättade inte hur långt det var dit) och ifall det skulle vara möjligt att jag och Buffy fick gå som första ekipage så vore det guld värt.
Efter lite velande fram och tillbaka fick vi starta först. Beskrivaren hette Monica Wounder och gjorde i mina ögon ett godkänt jobb. Jag tror faktiskt inte jag kryssat annorlunda på något moment.
Mentalbeskrivaren ska inte lägga någon värdering i sin slutgiltiga genomgång av hunden. Trots det har jag varit med när många beskrivare frångår det och efter provets slut berättar mycket om hunden som kanske i vissa fall kan läsas ut av protokollet och i vissa fall inte kan läsas från det. Monica höll sig till reglerna och kommenterade bara vad hon sett - inte vad hon tyckte. Det känns alltid lite "platt" på det sättet men förståss mer objektivt och kanske också mer riktigt.
Lite extra intressant var det givetvis eftersom vi har Buffys pappa hemma med ett MH så vi kan jämföra.
I Sverige har vi kommit långt när det gäller mentalitet och sättet att testa hundars mentalitet. Det tidigare populära karaktärsprovet är nu borttaget, men där testades hundarna i få moment och deras reaktioner (och avreaktioner) fick antingen godkänt eller icke-godkänt. På ett MH beskrivs hundens reaktioner (och avreaktioner)
utan att någon värdering läggs vid resultatet. Skillnader raser emellan borde på så vis bli mindre betydelsefull. På många andra raser har man gjort rasprofiler där man talat om vilken/ vilka reaktioner som anses vara ideala och acceptabla. Något sådant skulle jag gärna också se på Leonberger. Visst kan man utifrån rasstandarden se en del av huvuddragen.
Exempelvis ska Leonbergern vara opåverkad av ljud. Momentet som testar ljudkänslighet (nr 7 på MH) borde enligt en rasprofil ge följande utslag på en ideal-Leonberger.
7 a Ljudkänslighet rädsla "1 Stannar. Kort stopp"
7 b Ljudkänslighet nyfikenhet "5 Går fram till skramlet utan hjälp"
7 c Ljudkänslighet kvarstående rädsla "1 Ingen tempoförändring eller undanmanöver"
7 d Ljudkänslighet kvarstående intresse "1 Inget intresse för ljudkällan"
Hur man sedan ska göra med avelshundar som inte får kryss i rutorna som rasprofilen anser vara ideal eller acceptabla vet jag inte, men en rasprofil skulle underlätta för uppfödare och valpköpare att läsa av ett MH-protokoll. Som det ser ut idag är det få som vill se den tilltänkta hanens MH-protokoll - det "viktiga" är att han har godkänt skott. Vill man titta på MH- protokollet är det inte säkert att man har sådan kunskap att man förstår vad det är man tittar på.
Som det ser ut idag på rasen har vi enligt statestiken på MH många rädda hundar. Hundar dels med överdrivna rädslereaktioner, men också hundar som har svårt att komma över sin rädsla och behöver mycket stöd. Rädsla är just den egenskap som nedärvs mest av alla de egenskaper som MH beskriver. Det "fina" med MH är just att det beskriver egenskaper som nedärvs genom en serie moment som hunden normalt inte stött på tidigare och därför inte är tränad för. Saker som hunden är tränad på - gå i trafik eller i folksamlingar, sitta uppbunden ensam osv är väldigt ointressant ur avelssynpunkt.
Vi har testat våra hundars mentalitet på tre olika sorters prov/ beskrivningar; karaktärsprov, anlagsprov samt mentalbeskrivning. Det återstår Korningens mentaldel samt polisens L-test :)
Titta på Buffys mentalbeskrivning (sidan 1) här
sidan 2 här (Acrobat-Reader)