Vi hade två stycken valpar att välja mellan som uppfödaren hade satt undan till oss. Den ena låg mest vid oss och gosade under de gånger vi var och besökte dem. Den andra valpen, som kallades för Bamse för att han var störst i kullen, satt inte still en enda sekund utan flög bara fram genom gräset som en galning. Nu så här i efterhand när vi själva har haft några valpkullar och många andra valpar är det svårt att förstå hur han kunde röra sig så smidigt och så stadigt vid åtta veckors ålder. Trots att den stora galningen som bara flög fram genom gräset inte gick att titta speciellt mycket på blev det så var det honom som vi hade med oss hem. Nu skulle det vara fint att kunna säga att det var honom som vi först fastnade för, men den krassa sanningen är att vi valde vår lilla galning eftersom den andra valpen hade ett navelbråck som vi var lite oroliga för. Trots att han inte var det egentliga första valet för oss så ångrar vi inte en sekund att vi tog honom, tvärt om så är vi idag glada över att det blev just den valpen. Den valpen som kom att heta Amse i stamtavlan och som vi kallade Quincy till vardags.

Quincy var en livlig ung herre som behövde mycket aktivering och motion för att inte vara odrägligt jobbig hemma på dagarna. Detta kunde vissa dagar kännas väldigt mycket för oss som ovana hundägare. Redan första dagen han var i sitt nya hem fick vi ett litet smakprov på hans vaktinstinkt då Mimmis mamma, Marita, kom på besök till oss. Så fort hon ringde på ringklockan, som Quincy aldrig hade hört förut, så rusande han mot dörren skällandes som ett tok. Han var då bara åtta veckor gammal men med den vaktinstinkten. Ja, han kom att bli en stor utmaning för oss och han låg många gånger risigt till för omplacering efter hans många upptåg. Han var mer som en brukshund än en Leonberger i hans agerande och inte en sådan hund som vi skulle rekommendera någon att ta som första hund. Det finns inget ont som inte har något gott med sig sägs det ju och det stämmde mycket väl in på Quincys temperament och aktivietsnivå. Eftersom han hade så mycket enerig och arbetsglädje med började vi gå många olika kurser i lydnad, spår, agility, vatten, utställning osv. och kom på så sätt in mer och mer i hundvärlden. Det var absolut inget fel på hans mentalitet. Han var bara inte någon normal-Leonberger. Vårt stora hundintresse har vi Quincy att tacka för. Hade vi fått en vek och följsam Leonberger kanske vi inte hade varit lika hundintresserade som vi är idag. Tack vare allt vi gjorde tillsammans med honom bildade vi ett starkare band till honom än vad många har till sina hundar.

Quincy var livlig och lekfull genom hela sitt liv och hade en utstrålning som charmade alla. Det var svårt att inte fastna för Quincy och nästan alla som träffat honom tyckte att han var världens härligaste hund. Vi kan bara stämma in i detta. Han var verkligen något speciellt. Glimten i ögat och de roliga upptågen, allt han gjorde var med glädje.

Det som Quincy själv tyckte var roligast av alla aktiviteter var utan tvekan Agility och Vattenlivräddning. Han var mycket lovande i de båda grenarna på grund av hans fart och glädje. Han var dessutom helt orädd för tunnlarna och hindrena trots att han både fastnat i tunnlarna, där han sprattlat som en fisk i nät, och ramlat ned ett antal gånger från bommen. Han slängde sig allt ut från bryggorna när det var dags för bad och han var alltid med på allt vi hittade på för honom. Han gjorde som första Leonberger i Umeå det officiella Sim och Räddningsprovet (SoR). Han tävlade även ett par gånger i vatten där han fick goda placeringar men inte alltid så bra poäng.

Quincy var ingen stjärna i utställningsringarna men eftersom vi tyckte att det här med utställning var så roligt har han ändå varit med på två Leonbergerspecialer och några SKK utställningar. Hans största framgång kom som veteran där han fick ett CK och blev BIR veteran i Vännäs 2002. Han blev dessutom utplockad bland de 10 bästa i gruppen.

När Quincy var 5 år gammal fick han sin första parningsförfrågan av Petra Högberg som har Lejonklippans kennel. Tiken som hon ville att han skulle para var Lejonkungens Sara Fina som blev 4:a på Guldlejoninnanlistan det året och svensk utställningschampion. Detta kändes givetvis som en stor ära. När det fanns intresse av att använda honom i avel blev det bråttom att få Quincy avelsgodkänd enligt dåvarande Leonbergersällskapet. Han fick sina armbågar röntgade och sin första ögonlysning vid 5 års ålder utan anmärkning. Han skärpte även till sig i utställningsringarna och fick sina första pris och var därmed avelsgodkänd. Parningen skulle bli av hemma hos oss var det tänkt men han hade lite svårt att få till det hemma så han fick åka på en veckas vistelse till Lejonklippans istället. Där fick han och Sara till en parning i sista stund och efter två månaders väntetid så var Quincy pappa! Givetvis ville vi ta en parningsvalp efter vår första och mest älskade Leonberger och på så sätt fick flocken tillökning i form av världens sötaste valp, Lejonklippans Costa Nada av Quincy, Buffy kallad till vardags. Även om det är svårt att se så mycket Quincy i Buffy, som mestadels har ärvt sin mammas utseende, så känns det roligt att ha en bit av Quincy kvar hemma. Från Quincys första och enda kull är det tre stycken som har gått vidare i avel och den starkast lysande stjärnan i kullen är Lejonklippans Costa Clöver, Costa som hon kallas. Costa blev bland annat svensk vinnare 2003 och är utställningschampion i Sverige och Norge. Även vår Buffy har visat framfötterna i utställningsringarna där hon har två utställningscertifikat och två CACIB. Quincy fick göra ett sista parningsförsök när han var 9 år gammal men då hade han inte ork eller "grabbar" som fungerade som de skulle.

Quincy har under sina levnadsår hunnit med mycket. Han har sett flocken växa från en hund till åtta hundar, han har bott på tre olika ställen, han har haft tre olika bilar osv. Allt som jag och Mimmi har upplevt tillsammans innehåller ett minne av Quincy som har varit med oss i en tredjedel av våra liv. Det var det tyngsta beslutet som jag någonsin varit med om när vi kom fram till att det var dags för honom att lämna oss för hundhimlen. Han tog en stor del av våra hjärtan där han för alltid kommer att leva vidare.

Vi kommer alltid att sakna dig Quincy!

Tim, Mimmi, Brasse, Mayah, Buffy, Veni, Bamse, Seven och Kalle