Italienresan

Italienresan 041022--041101

Klicka på bilderna för att se dem större!
Fredag 041022 Resans början
Lördag 041023 Uppsala - Hamburg
Söndag 041024 På historisk mark i Leonberg
Måndag 041025 Över Alperna mot husse i Milano
Tisdag 041026 Bobby Ensson Bohemia

Onsdag 041027 Perugia
Torsdag 041028 Hemresa via Venedig
Fredag 041029 Leonberg igen
Lörndag 041030 Olycka med bilen
Söndag 041031 Vi struntar i Berlin
Måndag 041101 Hemma igen!

7400 kilometer och 8 länder på 10 dagar i Lupon! Det är väl bäst att den här berättelsen börjar från början. Allt sedan mojo-2004 kullen har vi varit på jakt efter en lämplig hane till Mayah. Efter mycket möda och besvär lyckades vi hitta en underbar hane, Bobby Ensson Bohemia, i Italien. Eftersom det var så dyrt
(14000 kr) att ta Mayah på flyget, samt att vi inte ville stressa henne, bestämde vi oss för att bila ner till Italien. Här kommer vår berättelse.

041022 Resans början
På fredag direkt efter jobbet bar det av. Jag och Mayah tog Lupon från Umeå, medan Tim tog en hyrbil till Tromsö i nord-Norge för att ställa ut Veni och Bamse. Audin skulle nog inte klara en sådan lång resa och vi var inte så sugna på att köra upp två bilar från Stockholm på hemvägen. Bilen som Tim hyrde var en jeepliknande jättesak som slukade bensin, men tydligen gick den väldigt bra att köra. Jag och Mayah lämnade Umeå vid femtiden och körde på mot Uppsala och Fjällnora camping. Vi brukar bo där när vi åker lite längre resor. De är alltid så tillmötesgående och lägger ut en nyckel i stugan ifall man, som jag och Mayah den här gången, kommer efter det att receptionen har stängt. Döm av min förvåning när jag fann stugan låst med en bil utanför! Genom fönstret kunde jag se att det låg några människor och sov i "min" säng. Det började regna och ordentligt mörkt hade det blivit också. Jag och Mayah sprang runt och undersökte alla stugor, ifall jag missuppfattat vilket nummer vi skulle få. Men alla var låsta. Irriterad bestämmer jag mig för att köra vidare en bit mot Stockholm. När värsta ilskan lagt sig så känner jag också hur trött jag är och vi stannar och rastar och sover i bilen.

041023 Uppsala - Hamburg
Under natten har jag vaknat flera gånger för att det var så kallt. Klockan tjugo över sex är vi båda redo att åka vidare. Vi kör och kör och kör...Vid Vättern hittar vi en jättefin rastplats med tjusig utsikt och bra raststigar. Efter en stärkande promenad tar vi Öresundsbron till Danmark och färjan mellan Rödby och Puttgarten i Tyskland. Just efter klockan sex blir det mörkt och börjar regna. Vi har kört hela dagen och har några mil kvar till Hamburg så vi stannar på en rastplats vid sidan av Autobahn och sover.

041024 På historisk mark i Leonberg
Vi vaknar tidigt båda två och efter en kortare promenad och ett raskare besök på toaletten är vi på gång igen. Dagens etapp ska sluta i Leonberg som ligger ungefär två mil utanför storstaden Stuttgart. Vi är framme på eftermiddagen och besöker direkt klubbstugan där Mayah får springa runt och busa bäst hon vill. Sedan checkar vi in på "vårt" hotell, Kirschner. Vi blir väl emottagna och får ett fint rum. Rummet hade en babyblå hemtäckningsmatta på golvet så jag lade ut sängkläder som skydd för Mayahs löpblod. Tikskyddet låg naturligtvis hemma. På kvällen tar vi en tur runt i centrum, men vi är båda trötta och det är varmt så det blir ingen riktig sightseeing. Senare ser vi "Pimp my car" på MTV, vilket var ganska roligt, och lite seriösare om presidentvalet i USA på CNN.

041025 Över Alperna mot husse i Milano Vi sover ut ordentligt. Det känns så skönt att få sova i en riktig säng, även om Mayah både sparkas och trängs hela natten. Duscha var himmelskt! Kläderna som jag haft i bilen får vi väl bränna vid senare tillfälle för de luktar inge vidare. På hotellet får hundar vara med överallt; i hissen, på rummet och på frukosten. Ja, helt enkelt överallt. Så Mayah äter frukost med mig innan vi rastar och beger oss söderut i riktning mot Schweiz. Vi har gott om tid på oss för vi ska inte möta husse förrän efter åtta på kvällen på flygplatsen i Milano. Vädret är till en början strålande och på håll kunde vi se en borg. Vid närmare inspektion hette den Hohenzollern och på ett mindre berg (855 meter högt). Vi kör på slingriga vägar upp mot borgen och stannar på en åker där Mayah springer runt och tittar på alla rovdjursfåglar. När vi äntligen kommit nästan ända upp till borgen är vägen spärrad och vi måste betala parkeringsavgift på 15 kronor. Snopet upptäcker jag att jag inte har 15 kronor i euro och VISA-kortet vill de inte ha så vi blir tvungna att köra hela vägen ner i snigelfart för att hämta ut kontanter. Men det visade sig borgen vara värd. Den var helt fantastiskt stor och vacker. Från borgen hade regenter över området Preussen styrt i många hundra år. Jag kunde nästan känna historiens vinglag i korridorerna. Det var en väldigt stark upplevelse att vara där. Till slut måste jag ändå slita mig och köra vidare. Vid gränsen till Schweiz vinkas jag bort från kön med bilar och efter en stund förstår jag att de vill att jag ska stiga ur bilen. Schwiez är inte med i EU och tydligen är svenskregistrerade bilar inte något vanligt där. Både mitt och Mayahs pass granskas ordenligt av flera tulltjänstemän. De letar igenom våran väska och kontrollerar Mayahs öronmärkning och chip (hon har ju både och sedan chipet började vandra runt). Efter en hel evighet får vi åka in i landet. Alperna är storslagna och naturen otrolig! Vi stannar och fotar, filmar och rastar flera gånger - mest för att det är så tjusigt. Husen, människorna och djuren ser så gulliga ut. Efter ett tag har vi liksom letat oss bort från storvägen som skulle ta oss direkt mot Milano i norra Italien. På kartar verkar det som att vi kan ta flera olika vägar till Milano så vi bekymrar oss inte nämnvärt. Men när klockan går och vi till sist inte vet riktigt var vi är så börjar det kännas lite jobbigt. Jag ringer till hundvakten Linda som knappar på datorn hur jag ska köra. Det känns lite bättre, men långt ifrån bra. Det börjar snöa och bli kolmörkt. Husse ringer från flygplatsen. Han har landat. Var är vi då? vill han veta. Vi kan inte svara på det eftersom vi inte riktigt vet och husses batteri till mobilen är på väg att ta slut. Klockan tickar på och blir både nio och tio. Jag ringer Lina, min syster som bor i Hudiksvall, och gråter lite över hur hemskt det är i Schweiz. Hon kontaktar Håkan, som bor i Umeå. Han rycker ut med med kartor och tips. Det stora problemet är att jag inte riktigt vet VAR jag är. Till sist får jag syn på en mörk skepnad på gatan i en by. Jag stannar bilen och springer ut. HALLÅ! Do you speak English? Nej, det gör han förståss inte. En ung kille som pratar tyska, franska och italienska. Jag försöker på alla de språken men upptäcker snart att det jag kan säga är i stil med hur många hundar och kaniner jag har. Men jag förstår bättre än jag kan prata och efter ett tag vill killen att jag ska följa med honom hem (?) Lite misstänksam låser jag in Mayah i bilen och beger mig tillsammans med killen en lång bit genom mörka gränder. Det känns lite olustigt och jag pladdrar på en blandning av svenska, engelska och skoltyska. Till slut är vi framme vid ett hus i alla fall och han knackar på. En äldre man öppnar som den yngre bugar sig för. Den äldre pratar helt utmärkt engelska och kan förklara hur jag ska köra för att komma ut på en större väg. Jag tackar så mycket och halvt som halvt springer tillbaka till bilen. Med Håkans hjälp via Lina så hittar jag till sist till Lugano som ligger på gränsen mellan Schweiz och Italien. I tullen behöver vi varken stiga ur bilen eller visa bagaget. A-ha, Cani! säger tullinspektören när han får Mayahs pass (en hund). Vi buskör sista biten till Milano och kommer fram fem timmar för sent till husse som är ganska sur. Vi sover i bilen invid vägen.

041026 Bobby Ensson Bohemia Efter att ha sovit i tre timmar fortsätter vi söderut. Vi ringer till Mayahs pojkväns ena ägare, Guido Perosino, för att berätta att vi är på gång. Han ger oss en vägbeskrivning, men vi har lite svårt att förstå för han använder en blandning mellan ortsnamn och namn på regioner och områden. Från Milano ska det vara ungefär 500 km och vi hittar rätt efter lite körande. Vi får problem med vägtullarna för att ibland skulle man trycka på en knapp och få en biljett, ibland skulle man sticka in en biljett från en annan station och ibland skulle man bara köra rakt igenom. Vi fastnade mellan bommarna på en station och det var tur att den var bemannad. Tydligen skulle vi ha tagit en biljett på stationen innan och det blev ganska dyrt för oss att få åka vidare. Vi anländer i byn Bastia efter vägtullsincidenten och Guido kommer och hämtar oss för att vi ska hitta. Det visar sig att han bor i ett otroligt hus på en bergssluttning med oliv- och vinodling, arab- och travhästuppfödning samt Leonberger så klart. Vi blir presenterade för Bobo direkt. Han heter i stamtavlan Bobby Ensson Bohemia och är fyra år gammal. Till sättet väldigt öppen och social och exteriört mycket komplett, fast inte i päls. Jag hade väldigt höga förväntningar på honom och de infriade han med råge. Första intrycket var att han är ett riktigt kraftpaket - minst 78 cm hög och med en resning, karissma och helhet som var mycket betagande. Väldigt rödbrun med mycket svart mask och mörka vackra ögon. Välvinklad runt om och stark överlinje. Under året har Bobo flera BIS- och grupplaceringar, vilket gör att han idag är bäst av alla raser i Grupp 2 i Italien och trea av alla hundar oavsett ras. Varje gång han har startat på en kennelklubbsutställning har han varit Bäst i Rasen och även Bäst i Gruppen. Jag och Tim var mer än nöjda med honom, men vad skulle Mayah säga? Vi tog av henne halsbandet och släppte ut henne ur bilen till Bobo. Hon sprang rakt mot honom och flörtade. Efter ett försök hade de en lyckat parning med en normal hängning. Det kändes som om alla luft gick ur oss. Först var det anspänningen av resan, att hitta hem till Guido, träffa Bobo för första gången och sedan ifall det skulle vara rätt dygn för parning. Nu kändes allt så bra. Vi fick också träffa Guidos andra hundar bland annat Odessa som är Mayahs helsyster men ett år äldre. Odessa var Världsvinnare i Milano 2000 och likheten med Mayah var helt klart synlig. En tik full av kvalité. Det är himla fränt att Mayah har en helsyster som också är världsvinnare. Vi åt pizza och begav oss på turistande manér till staden Assissi. Den var som en blandning mellan Visby, Arthurs Camelot och Helms Deep ur Sagan om Ringen. Högt upp i bergen låg staden med massor av gamla hus, kyrkor, kloster och ringmur. På kvällen bjöds vi på traditionell italiensk middag och gick i säng trötta men lyckliga.

041027 Perugia
Vi sov mycket länge i Guidos dotters rum och åkte sedan in till Perugia som är den största staden i området. Där shoppade vi och turistade vi hela dagen. På kvällen var Guido på affärsmiddag så vi var iväg själva på en restaurang som hette La Stalla. Det var i ett stall. Det var väldigt annorlunda, men gott!

041028 Hemresa via Venedig
På morgonen provade vi igen med Bobo och Mayah. Likt förra gången gick det väldigt fort och de hängde betydligt längre än första dagen när vi kom. Vi tyckte inte att det fanns någon anledning att stanna längre utan vi började vår långa hemresa. Den här gången tog vi östkusten norrut i Italien så att vi fick se Venedig, staden på vattnet. Venedig var lite av en besvikelse. Det var väldigt slitet och mycket tiggare samt påflugna gatuförsäljare. Till skillnad från Tyskland där vi kunde ha med Mayah överallt så skulle hon i Venedig endast få gå på gatan med oss ifall hon hade munkorg på sig. Vi stannade till på en internetcafé och skrev om nyheten med parningarna på vår hemsida innan vi körde vidare. Den här gången undvek vi Schweiz och passerade istället genom Österrike och staden Innsbruck. Eftersom Tim inte varit i Leonberg tidigare så passade vi på att åka dit. Vi sov i bilen på vägen.

041029 Leonberg igen
Vi promenerade runt på utställningsområdet i Leonberg. Mayah busade runt i löven och poserade glatt för fotografering. Sedan åkte vi till gamla centrum med alla fina stockvirkeshusen och det gamla stadshuset. Vi stosade runt kring slottet och den tillhörande Pomeranzen trädgården. Efter allt turistande tog vi en sväng in mot den nyare delen av Leonberg med shoppingcentrat "Leo Center". Tim blev som vanligt en så kallad "brunstenshusse", dvs en som inte orkar, medan jag hittade flera fynd. När vi hade sett allt som vi ville se tankade vi och körde mot Berlin. På Autobahn var det bara kö hela tiden. Det gick i snigelfart i bästa fall och jag var nog den som gnällde mest. Efter att ha kört 35 mil på sju timmar så ville jag inte se Berlin längre. Det kändes inte som om det skulle vara värt det. Så efter ännu mera gnäll tog vi in på ett hotell efter vägen. Där fick vi ha Mayah på rummet och hon somnade nästan direkt vi kommit in.

041030 Olycka med bilen Vi hade siktet inställt på Berlin, men på Autobahn var det fortfarande bara kö hela tiden. Med vår nyinköpte italienska kartbok där Sovjetunionen, Jugoslavien, Öst- och Västtyskland inte fanns med som stater längre fick vi idén att köra via Tjeckien. Vi svängde av långsamma Autobahn och körde till Karlsbad i Tjeckien istället. Där var det mesta jättebilligt så det var synd att vi hade en så liten bil. Karlsbad är känt som en kurort med sina varma källor. Man ska dricka ur en porsinsmugg medan man promenerar mellan källorna. Vi tyckte att det verkade lite läskigt med vattnet som kändes varmt på handen så vi drack inget, men köpte en mugg och promenerade. Jag undrar om det gills? Hur som helst så blev vi kvar större delen av dagen i Karlsbad och platsen i bilen blev mindre och mindre. Först mot kvällen körde vi vidare. Det verkade som om man kunde köpa antingen prostituerade eller trädgårdstomtar på landsbygden i Tjeckien. Vi körde vidare mot Berlin via en stad som heter Dresden på tyska sidan av gränsen. Det hade blivit mörkt och i staden fanns spårvagnar som körde på vägen. På ett ställe så fortsatte vi rakt fram på vägen fast vi borde ha svängt och bytt fil. Lupon hoppade/ flög ca 50 cm rakt ner där spårvagnsspåret fortsatte och innan det blev stopp på eländet hade vi fastnat på spåret invid en station. Vi fick ut Mayah direkt och försökte knuffa Lupon, först framåt, sedan bakåt och sedan åt något håll! Stor panik utbröt - skulle Lupon bli smaschad av inkommande spårvagnar nu? Vi satte på varningsblinkers och ringde 112. Det pratade inte engelska så jag försökte med skoltyskan igen. Das Auto ist kaputt! Hilfe! Jag sa också vad stationen hette för det kunde jag läsa mig till. Stor tystnad från polisen och sedan kommentaren att de inte förstod. Då hörde vi på avstånd att spårvagnen kom farandes. Vi höll andan fastän vi stod på betryggande avstånd från bilen. Det kändes som om allting gick supersakta och spårvagnen bromsade in i god tid och stannade. Ut kom lokföraren och alla passagerare. Alla pratade på tyska. Ja, det var ju inte så bra att vi kört fast bilen där - förstod vi. Men lokföraren ringde i alla fall polisen som kom nästan direkt. En buss sattes in på spårvagnslinjen och en kontrollant från spårvagnsföretaget kom ut för att se hur mycket skada vi gjort på rälsen. Fortfarande pratade ingen engelska och polisen for iväg med Tim i polisbilen för att hämta ut pengar till bärningsbilen. Jag och Mayah stod kvar och pratade med förbipasserande. En kille pratade engelska och sa att vi var femte som kört fast där i år. Efter en hel evighet kom polisen tillbaka med Tim. Bärningsgubben pratade jättebra engelska och drog sakta upp Lupon som gav ifrån sig det mest släpande ljuden. När bilen var uppe på vägen igen så bärgningsgubben att det inte var något fel på den utan det var bara att köra iväg. Efter att ha försäkrat oss om att varken polisen eller spårvagnskontrollanten ville att vi skulle stanna så körde vi iväg. Ganska chockade tog vi oss de resterande 140 km till Berlin där vi tog in i stor stil på fyrstjärnigt hotell just utanför flygplatsen. Somnade gjorde vi alla tre på en gång.

041031 Vi struntar i Berlin
Nu var vi alla tre less på att åka bil och struntade fullstädigt i Berlin med alla dess eventuella sevärdheter.
Vi stryde kosan hemåt helt enkelt. Vi turades om att sova och köra. Det blev en riktig maratonresa hem till Umeå igen. Vi körde 21 timmar isträck för att ta oss de sista 170 milen hem. Det var väldigt tröttsamt men Tim var tvungen att jobba på måndagsmorgonen så det var bara att bita ihop.

041101 Hemma igen!
Borta bra, men hemma bäst. Efter att ha kört i stort sett hela natten kom vi vid niotiden in i Umeå. Jag släppte av Tim på jobbet och körde hem där sex glada Leonberger välkomnade! Det var så rent hemma att jag knappt vågade stiga in och efter en härlig dusch sov både jag och Mayah i 14 timmar i sträck. Nu håller vi tummarna för att hon är dräktig!

Se fotogalleri på kort som inte är med här ovan i texten (89 stycken bilder!) >>
Några andra kort på Bobo ser du här (som inte vi har fotograferat) >>>