Så kan man kanske sammanfatta utställningen i Rovianiemi, Finland från vår synvinkel. Ungefär sju mil från Rovaniemi fick vi nämligen punktering på ena framdäcket. Reservhjulet fanns i tryggt förvar hemma i garaget och gjorde liten nytta. Mitt ute i ödemarken blev vi stående, bland granar och mygg. På kartan såg det ut som om Rovaniemi låg ganska nära och så kändes det också eftersom vi åkt drygt 50 mil. Så Tim tog Mayah och började gå längst vägen. Optimist som han är försökte han även lifta med förbipasserande bilar.

Det visade sig ganska snart att ingen ville ta upp den stackars svettiga svensken med sin stora håriga hund. Optimisten började då springa, för som sagt var så trodde vi inte att det var särskilt långt till utställningsplatsen. När både hundens och optimistens kondition sagt ifrån så kom de till ett hus.

Resolut knackade Tim på och en nyvaken dam öppnade. (Det här utspelar sig tidigt på söndag morgon.) I huset fanns ingen som kunde svenska eller engelska så konversationen rann ut i sanden. Tim visade då upp PM:et från utställningen som naturligtvis var på finska. Damen sken upp och förklarade med gester att hon skulle köra dem dit. Mayah, som var helt slut och vid det här laget hade den längsta tunga världen sett fick vatten och de gav sig av.

Väl framme på utställningsplatsen var både hund och handler trötta och i behov av något verkligt uppiggande för att klara av att visa upp sig. Raskt inhandlades godis till båda två. Till saken hör att Mayah är verkligt petig när det gäller godis. Det ska vara fräscha Frolicar brutna i halvor. Korv, leverbitar och liknande är hon totalt ointresserad av och skulle inte ens ta i munnen. Nu såldes det inte Frolic på utställningen så Tim köpte ett annat godis som han låtsas är jättespännande så att Mayah blev intresserad av för att sedan spotta ut dem. Nu skulle hon inte bedömas för vad hon äter och inte äter utan bl.a. för sitt uttryck, så godisarna fyllde sin funktion även om de inte alls uppskattades av Mayah.

Bland 13 Leonberger blev Mayah 3:a i Bästa tikklass med Cert. Domare Ritva Raita tyckte om henne, men eftersom kritiken är på finska och dessutom skriven med en svårläslig handstil så lägger vi inte ut den här. BIR blev Norduch Sjö Björnens Dollar De Lux och BIM blev Lapponica Löwe Cara Bagherina.

Efter utställningen fick vi hjälp av en räddande ängel personifierad av en funktionär vid utställningen. Han ställde upp och körde Tim och Mayah från utställningen till vår bil där de tog med det trasiga däcket för att laga det i en verkstad. Sedan körde han tillbaka och hjälpte till att sätta fast det nya däcket. Helt otroligt snäll och hjälpsam! Vi kan inte tacka honom nog.

I bilen hade jag och Quincy det fruktansvärt tråkigt. Det var hemskt varmt och myggen var väldigt hungrig. Det kändes lite bättre när Tim ringde och sa att de kommit fram till utställningen i tid. Sedan kändes det avgjort ännu bättre när han ringde lite senare och sa att de tagit certet. Och slutligen när han sa att det fixar sig med däcket. Då hade redan Håkan och Lina gjort sitt bästa för att hjälpa oss från Umeå genom att ta reda på telefonnummer till bärgningsbilen i Rovaniemi, något som vi tackar och bockar för även om vi inte behövde använda oss av den.