På fredagen den 28 juni tog körde vi efter inlandsvägarna via Åmsele, Dorotea, Strömsund, och Östersund till Trondheim i Norge. En resa på ungefär 70 mil enkel väg. Som tur var hade jag min syster med mig som sällskap och extra bilförare. Lina visade sig vara mycket mera kompis med de små gula "pluttarna" som stack upp här och var i mitten av vägen i Norge. Jag tyckte allmänt att vägen var smal och krokig och ville gärna köra mitt i den - men det gick ju inte p.g.a. "pluttarna". Redan i Strömsund fick vi trubbel med ett högt konstigt ljud som bilen tycktes ge ifrån sig. Ojämn väg, föreslog jag först med när det blev högre och högre fick vi lov att stanna och titta efter. Ena bakhjulet var helt förstört. Visa från resan till Rovaniemi 2001 fanns det ett reservdäck med. Lätt förvirrade försökte vi dra oss till minnes Sven-Ivars garagelektion och då speciellt "byte av däck". Vi kom fram till att Lina då fått lyfta ur däcket ur bilen och att jag mest stått och tittat på. I strilande regn har nöden ingen lag och snart var reservdäcket på plats. Det verkade lite platt det också tyckte vi så vi krypkörde till närmaste mack för att fylla på luft. Lina hade just sett på när Håkan luftade däcken på Volvon så hon visste att det skulle stå om luft i bilens instruktionsbok. Vi bläddrade och bläddrade - nu är skillnaden ganska stor mellan Audin och Volvon så genom ett lyckligt sammanträffande hittade vi rätt siffror på insidan av tanklocket.

Åt gjorde vi lite senare i Östersund där Lina visste om ett ställe som, enligt utbildad personal, var fräscht. Proppade med pizza från Spader Dam återupplevde Lina minnen från sin praktikperiod tidigare i vår och hundarna (Mayah, Veni och Brasse) fick sträcka på sig och göra sina behov. Till sist kom vi då fram till Trondheim och hittade ganska snart även utställningsplatsen. Vi slog upp den lånade tältet och hoppades att vädrets makten skulle vara med oss och att regnet vi mött på vägen skulle driva åt Finland.

Vissa envisades med att sova med toppluva medan andra inte ens tagit med sig en långärmad tröja (ska man vara fin så ska man!) och sömnen kom fort. Tyvärr blev den störd med jämna mellanrum av att Veni tuggade på saker inne i bilen. Rädd att hon skulle äta inredning sprang vi upp och talade om för henne vad vi tyckte om spektaklet titt som tätt. Men det var bara några matskålar i plast som fick ett annat utseende den natten.

På morgonen vaknade vi av att någon sa "Hallå, Hallå!" ganska högt. Det kändes först som om den som pratade var inne i tältet så vi blev ganska rädda. Hundarna sa helt otroligt ingenting. De hade förmodligen inte sovit så mycket heller och var för trötta för att berätta vad de tycker om folk som kommer och väcker en tidigt. När vi klätt oss och tagit oss ur sovsäckar och tält var personen som väckt oss som bortblåst!

När vi rivit tält och börjat vakna till på riktigt både vi och hundarna kom en parkeringsvakt och ville ha betalt. Vi försökte komma undan med att vi inte hade några norska penga - vilket faktiskt var helt sant. Men han tog även vår svenska krona. Lina knorrade ganska mycket över att frukost vanligtvis inte består av platta Wienerbröd och halvtaskiga persikor, men till slut tog vi oss in på utställningsområdet som var jättefint. De hade till och med ögonlysning på plats, fast resultatet är visst inte giltigt i Sverige så det kändes liksom bortkastat att göra det där.

Vi slog upp utställningstältet och träffade bekanta och stirrade på konkurrensen. 22 st anmälda för domaren Owe Germundsson från Sverige. Jag måste erkänna att jag inte blev speciellt oroad av vad jag såg. Mayah hade inte fått tillbaka byxorna helt från valparna, men som många domare brukar säga "päls kommer och går - kvalitet består!" Dessutom hade Mayah blivit tyngre och betydligt bättre i kroppen sedan valpkullen så det såg bara ljust ut tyckte jag.

Sedan visade det sig att Mayah inte föll herr Germundsson så där speciellt mycket i smaken. Kritiken blev ganska konstig med nedslag på sådant hon i vanliga fall brukar premieras för. Det konstigaste av allt var sedan att hon fick CK trots att det var så många "fel" på henne. Ja, ja, inte en helt värdelös comeback trots allt, men visst kändes resan i den stunden helt bortkastad och visst blev jag väldigt besviken. Rasens kanske vackraste hund den dagen stod efter Mayah, utan päls och utan CK. Hon hette Ivanne's Celine Ala Emma (e. N Such Bukkene Bruse Nyter Snickers u. N Such Arielle).

Nu blev BIR en svensk hund och BIM likaså, Lejonklippans Costa Clöver (Buffys kullsyster) och Guldfaxes Euroman Emigrant. Båda fina hundar som vi gratulerar.

För att få lite distans tog vi en riktig turist-tur i Trondheim som är helt fantastiskt vackert! På vägen hem stannade vi också flera gånger för att beundra den otroliga naturen som finns där och i den svenska fjällvärlden. Mobiltelefonen hade inte fungerat på den norska sidan så vi var nyfikna på hur det gått för Håkan med tidningsutdelandet på natten, hur det gått för Buffy i Gällivare, hur det gått för Greven i Borås samt hur Quincy hade det hos Tomas.

När vi pratade som bäst i mobiltelefonerna - båda samtidigt så slog det mig hur roligt vi haft det under helgen och hur bra det var att Mayah trots allt stod sig i konkurrensen och blev 3:dje bästa tik för en domare som så tydligt inte gillade henne. Många godispåsar senare var vi hemma i Mårdsjön. Kl 03.00 på lördagnatt. Tack Lina, Håkan, Tomas och Linda - hoppas att ingen av er blev avskräckta!

Läs om förra gången det begav sig till Norge här