VARNING! Lång text - klickbara kort längst ner!
Det var meningen att vi skulle åka direkt efter jag jobbat klart på fredag den 22 november. Problem med mitt födelsedagstakräck (delar fattades) och med vårt nattjobb som tidningsbud (tryckeriet ville ha vår bok) gjorde att vi inte riktigt kom iväg som planerat. Lite intressant var det att få in Tim, mig och Linda tillsammans med vår Mayah och Veni samt Grandisen Porter i Audin. Men det gick alldelens strålande med lite god vilja.
Vi körde hela natten via Falun, Borlänge och Sälen mot Hamar. Min vana trogen sov jag mest hela tiden. Jätteskönt. Nackdelen med att jag har tagit körkortet är att även jag förväntas köra när vi åker iväg. Nu blev det ganska lite för mig och mera för de andra två fast det är väl bara rättvist. Emellanåt piggade vi upp oss med höjdar-CDn "100 % barn", ganska snart utkristaliserades några favoritsånger - Min Piraya Maja, Musseri Mussera, Honky Tonk och Huvud, axlar, knän och tår.
På morgonkvisten kom vi fram i Hamar. Det var fortfarande mörkt när vi för första gången såg hallen som utställningen skulle hållas i, tjusigt upplyst i gryningen. Vikingaskeppet, som hallen heter, är en så kallad kvarleva sedan vinter OS i Lillehammer 1994. Hallen var liksom trevligare än Stora Stockholms utställningen på Älvsjömässan. Där det inte blir lika intimt eftersom det är så många hallar. I Vikingaskeppet blev det kanske lite för mycket av det goda för det var väldigt små ringar och väldigt trångt runt omkring ringarna.
91 leonberger var anmälda för den norske domaren Helge Werner Haugen. På PM:et fick vi veta att juniortikarna skulle gå för en annan domare, Owe Germundsson från Sverige. Så Veni skulle vara i en ring med start klockan 9.00, det ville säga när utställningen började. Vi stod och stampade på parkeringen och antog att de skulle öppna veterinärnbesiktningen klockan 7.00, men vi fick veta av andra utställare som också ville få komma in och så att säga slå läger vi sin ring att de inte skulle börja släppa in förrän klockan 8.00. I kylan skulle de låta folk stå och köa med hundar och packning! Det kändes jättejobbigt. Som tur var lyckades vi komma in tidigare och kunde både byta om, borsta tänderna och slå läger i lugn och ro. Hundarna kunde vi också ta in utan att det blev stressigt.
Veni tyckte att det var ett jobbigt ställe vi tagit med henne till. I ringen stod hon snyggt, men när det blev dags att visa upp vägvinnande rörelser körde hon nosen i backen och sprang som en dammsugare. Eftersom vår erfarenhet av domaren var att han tittade väldigt mycket på bredd i fronten och väldigt lite på resten så ställde jag givetvis upp Veni med det i åtanke. När vi stod framför domarbordet kom ringsekreteraren fram och teaterviskade till mig "Ställ henne inte så brett mellan frambenen - hon ser ut som en bulldog!". "Vad är det han (domaren) föder upp då?" svarde jag lite surt i ett försök att skämta lite. Nåja, att Veni inte riktigt ville visa sig tog inte fram mina bästa sidor. Av 11 stycken startande blev vi utplockade bland de fem. Kanske hade Veni hunnit bli lite tryggare med själva situationen eller kanske jag hunnit bli lite mindre nervös och stirrig eller kanske var det en kombination av båda delarna men i konkurrensen kunde Veni helt plötsligt springa ordentligt. Så vi fick i alla fall avsluta på ett positivt sätt även om vi slutade som Reserv. Segrade bland alla fina juniorklasstikar gjorde snygga Skjaergaardens In Time With Inex.
Vi kom tillbaka till ringside hos Leonberger lagomt för att se Bästa hanhundsklassen där Jesper gick segrande ur striden. Efter ett stort startfält av ungtikar var det då äntligen Mayah och öppenklass. De var väldigt många så det var trångt, trångt om saligheten. I Norge står man inte i alfabetisk ordning som vi gör i Sverige utan i den ordning som man anmält sig. Vi är ju vana att när det är stora utställningar så står vi bakom Clownie i den första line-upen. Nu är ju Clownie redan norsk champion (och en hel radda andra titlar) vilket gör att även om hon varit där så skulle hon inte stått vid Mayah. Efter en liten evighet blev det Mayahs tur. Tandvisning, klämm och känn, springa fram och tillbaka på mattan, springa runt - allt verkade gå bra. Halt var det i ringen, men det är lika för alla och Mayah såg varken stadigare eller sladdrigare ut än någon annan. Sedan stod hon snyggt vid domarbordet och till slut kommer domaren fram och börjar prata med Tim. I mitt stilla sinne hann jag fundera på varför han (domaren) skulle kommentera något för Tim i det här läget. Han kanske tyckte att hon var extra bra hann jag till och med tänka. Sedan såg jag ringsekreteraren med det blåa bandet. Ridå, tack och godnatt. Visst har Mayah fått blåa band som junior av domare som tyckt att hon på något sätt varit extrem. Men när man åker med förhoppningar på cert och får en tvåa blir hjärnan väldigt tom. Så kan det gå ibland och det är en del av tjusningen med utställningssporten och allt det där...bla, bla. Jag tror att ifall man inte bryr sig om ifall man vinner eller inte så blir segrarna aldrig så roliga som de faktiskt blir för oss när det går bra. Peppar, peppar ta i trä.
Till sist blev Jesper BIR och en finsk ungtik BIM med certet. Vi började packa ihop allting och ta oss ut till bilen för att åka och hälsa på hos Buffys tilltänkta pojkvän Snobben. Vart han bodde visste vi inte riktigt utan vi fick lov att haka på hans ägare och uppfödare, Tone Mosby. Det var inte det lättaste med vägtullar och kurviga vägar. När vi kom fram hade det mörknat ordentligt och vi började vara ganska trötta också. Hur som helst var Snobben jättefin och i mitt tycke skulle han ha vunnit om han hade startat i Hamar.
Nöjda med vad vi sett och tacksamma för goda kakor och dricka som vi fick av Astrid styrde vi kosan ännu mer söderut i Norge. Helt klart kan de inte bygga vägar i det landet! Slinger, slinger hela tiden. Vi fick följa efter Samsons matte och husse, Ingvar och Kjersti, som anpassade sin fart efter oss bortkomna svenskar. Hungriga och trötta kom vi till sist fram till Skjaergaardens kennel vid 23-tiden. 18 valpar mötte upp, men vi var för slut för att riktigt kunna uppskatta det just då. Skönt var att allt var så bra ordnat. Vi fick en egen liten stuga på tomten där hundarna rymdes fint och maten var klar när vi kom. Vi sov som stockar och vissa drog stockar också hela natten.
På morgonen kunde vi titta ordentligt på valparna. Linda och Tomas skulle välja en hane ur kullen efter Samson och Gin. Tomas var ju inte med så han hade fått bestämma namnet till valpen. Han ska heta Kissen, eller Skjaergaardens Flying Hellcat. Fyra hanar fanns det i kullen och de var väldigt typlika och jämna. Stora, mörka och grova. Jag hade gärna tagit en själv.
Efter en hel del fotografering började vi den långa resan hem. Snöovädret som hade förföljt oss under ditresan låg bara och väntade på att vi skulle åka och slog sedan till direkt. De första 40 milen till Oslo tog 7 timmar! Vi kröp fram kändes det som. Först var de andra hundarna inte så där jätte förtjusta i den lille Kissen. De kröp snällt ihop längst bak i bilen och tog upp hälften så stor plats som de tidigare tagit. Men sedan adopterade Mayah honom och de sov sött tillsammans.
300 mil har vi kört i helgen och vi har haft jätteroligt. Nu känns resan och två veckor till Stockholm och Helsingfors som en barnlek! Fast CD-skivorna i bilen ska bytas ut tills dess.
