Livliga diskussioner huruvida det skulle gunga på Silja Lines kryssningsfartyg "Serenade" eller inte, samt om bogporten skulle hålla och inte minst om man skulle

hinna ner på bildäck och rädda hundarna ifall vi skulle gå på grund ägde rum i en viss svart Audi A6 på väg genom tullen på lördageftermiddagen.

När alla biljetter till båten och maten samt alla hundarnas papper var kollade och

stämplade hände absolut ingenting under en lång, lång stund. På båten fick vi tydligen inte köra, hundarna var rastade och klara för avfärd och faktiskt hade de sagt att man skulle infinna sig en timme innan avresa med bilen. Uttråkade till döds fick vi till sist köra ombord. Bildäck kändes kvavt och varmt så vi bestämde oss för att överge vår tidigare plan att lämna Mayah i bilen. Vi hade först tänkt att hon skulle känna sig trygg där och kunna få sina viktiga skönhetssömn

men nu kändes det lite bastuaktigt där så hon, Veni och Porter fick följa med till hytten.

Med på båten fanns många andra utställare med hundar som hade deltagit under dagen i Stockholm. Vår hytt hade lite känslan av en tågkupé, säkert mycket beroende på de nedfällbara sängarna på väggen. Toalett och dusch hade vi i hytten, vilket kändes lyxigt fastän allt var gjort för någon sorts minimänniskor.

Eftersom hundarna var verkligen trötta efter en hel dag på utställning så sov de tungt. Med gott samvete lämnade vi dem i hytten för att gå och äta det i förväg bokade julbordet. Vi insåg att vi inte ätit något på hela dagen, något vi tog igen med råge! Jättegott var det!

På morgonen fick vi erfara att det var "först in - sist ut principen" som gällde på bildäck. Eftersom vi varit så duktiga och kommit i tid till båten på lördagen så fick vi nu vackert vänta på de som kommit sent som fick köra av först! Stressade irrade vi runt i Helsingfors. Vart hallen låg hade vi bara en vag beskrivning på och skyltat var det absolut inte. Till sist parkerade vi utanför SAS Radisson hotell och gick in för att fråga. De var så snälla och hjälpsamma. Vi fick till och med en karta av dem.

Med den i högsta hugg hann vi köra fel en gång och hamnade på en tillbehörsmässa i en ishall innan vi hittade rätt. Det kändes som om allt var mycket större än i Stockholm. Hallen, parkeringen och hundarna! Vi fick parkera en dagstur från hallen kändes det som. Vi gnatade och stretade med hundar och packning i kylan. När vi till sist kom in såg jag till min besvikelse att ringen var jätteliten. En arrangörsmiss, helt klart. Hanarnas öppenklass fick lov att delas upp och hundarnas rörelser kan inte ha varit lätta att se. Till råga på allt låg det hundar halvvägs in i ringen när det inte fanns någon tydlig avgränsning. Jag kände mig jättestressad och allmänt irriterad, något som säkert smittade av sig på hundarna.

Veni tyckte att det var mysko att andra hundar kunde nosa på henne när hon skulle stå fint samt springa tjusigt. Hon blev osäker och körde, sin vana trogen när det inträffar, nosen i backen. Med mild övertalning lyckades hon rycka upp sig och till slut i konkurrensen insåg hon nog att det inte var så konstigt som det först verkat. Jag var jättestolt över henne och placerigen blev en trevlig överraskning. Hon blev tvåa med hederspris i juniorklassen.

Domare var Guido Perosino från Italien, rasspecialist och uppfödare under kennelnamnet Berljon. Han tyckte så här om Veni:

"Nice, feminine, sound. A good leonberger girl. Expression whould be even better wit

h a slightly stronger underjaw. Front legs slightly arched. Excellent body and rears. In the movement she tends to "swim" in the air, but drive and gait are absolutely excellent. Perfect tailcarraige."

I Finland går championhundarna med öppenklasshundarna så i teorin kan en champion få en tvåa. Den stora öppenklassen blev väldigt tunn när herr Perosino var färdig med sin första gallring. Kvar stod endast Mayah och en norsk tik från kennel Aldibara. Efter lite mer stående och springande vann Mayah klassen.

Tanken att hon nu kunde bli Finsk Vinnare drog genom hjärnan, men kvar var min favorittik. Numera veteran, men mycket välbehållen och inte på långa vägar uträknad - "Massor av uch" Mathoakas Doughter of Kickapoo. Givetvis blev hon bästa veteran och Bästa tikklassen kunde börja.

Lätt illamående och väldigt skakig på handen fick jag som åskådare pinas en stund innan domaren gjorde klart för alla att Mayah var den han tyckte skulle stå som Bästa tik. Line up blev en ren svensk-norsk historia med Mayah först, Aldibaras-tiken som tvåa, Petra Junehalls härligt röda Triss som trea, redan storvinnande Nam-Nam från Tone Mosbys uppfödning som fyra och Kickapoo som reserv.

Till slut blev Mayah även Bäst i Rasen över storvinnaren Kinglords Mr De-Serves, en pampig hane med många tunga titlar i bagaget. Bland annat var han årets Världsvinnare och Bäst i Rasen i Stockholm dagen innan. Lyckan var givetvis fullkomlig och lite lyckotårar kom allt på mig. Sedan fick vi brått igen att hinna till båten. Inte ens BIR-fotografering till tidningen hann vi med för kön var för lång.

Kritiken som räckte hela vägen lät så här:
"Nice, feminie, very typy. Beautiful female. Light eyes are not disturbing beautiful expression. Good neck and shoulder. Excellent body and topline. Well angulated and boned! In the movement she is just super with a long and powerful stride."

När vi efter många om och med gick på båten kändes det som om det var första gången den dagen som vi kunde slappna av helt. Oj, så skönt det var!