World Winner 2003

VÄRLDSVINNARUTSTÄLLNINGEN 2003 - MAYAH BIR!!!

Jag har lovat Tim att koncentrera mig på själva utställningen och inte skriva så mycket om resan, men jag känner trots allt att jag måste börja från början med ett konstaterande.

Det är ett jobbigt konstaterande att det är fruktansvärt långt från Mårdsjön till Dortmund. För oss stannade mätaren på 430 mil (tur och retur). Efter ett tag är liksom alla roliga saker man kan göra i en bil uttjatade.

Vi startade klockan 02.00 från Mårdsjön på natten mot torsdag den 29 maj. På morgonkvisten var vi framme hos Brasses uppfödare Mona Refai i Uppsala. Mona har också Venis syster Lea. Mona och Robert ordnade frukost åt oss och vi hade en liten fotosession ute på gräsmattan med systrarna. Lea hade utvecklats jättemycket sedan vi såg henne i december och vi tjatade på Mona att hon skulle ställa ut Lea någon gång. (Nya kort på Lea finns på vår hemsida.)

Styrkta av den goda maten och det trevliga sällskapet styrde vi mot nästa valpköpare från Mojo-kullen. I Trollhättan bor Heidi Johansen med Greven. Jag hade inte sett honom sedan i Vännäs när han var en 7 månaders valp, men av de som sett honom hade jag förstått att han är något alldelens extra. Så det var med höga förväntningar som vi efter en felåkning kom till Norra Björke utanför Trollhättan. (Nya kort på Greven finns på hans sida.)

Greven var verkligen kanonsnygg. Jag är partisk, jag vet men jag måste ändå skriva det! Hos Heidi fick vi middag och andra smarrigheter. Vi satt uppe och surrade på kvällen men både jag och Tim blev trötta fort och fick gå och sova i en helt underbar säng. Den var modell äldre och så bred och skön att det inte går att beskriva. Vi sov som stockar. Inte ens den mest kelsjuka och bortskämda av våra hundar kunde väcka oss. Tilläggas bör att alltid när Mayah gått bra så har hon sovit med Tim. Det gjorde hon den här natten också. På morgonen kom Heidis syster Monia och Heidis sambos bror Håkan på besök. De ställde väldigt jobbiga frågor om vår resa. Jobbiga på så sätt att de tydligt avslöjade hur lite vi planerat och visste om vår resväg. Dortmund ligger i norra Tyskland, har jag sagt hela tiden. Nu visade det sig att det inte riktigt var så utan att det var en hel massa mil från gränsen och att Heidi och Robert kört ungefär samma sträcka på 12 timmar när de var och tittade på Barons valpar i Holland.

Lätt stressade tog vi adjö och körde mot Helsingborg. I bilen hade vi en karta med alla vägarna i Tyskland som vi hade fått av Håkan. Väl framme i Helsingborg beslöt vi oss för att fortsätta till Malmö och köra bron över till Danmark istället för färjan. Vädret var olidligt hett och utan AC i bilen var det hemskt för framför allt hundarna..

Danmark är då i alla fall inget stort land upptäckte vi snabbt. Vips så var vi framme i Rödby och där tog vi färjan över till Puttgarden i norra Tyskland. Det var ganska lätt att hitta till Dortmund tack vare Håkans karta. Vår bil puttrade på bäst den kunde, men inte är det en sådan bil som man vill köra på Autobahn med direkt. Fast mamma gillar nog att höra att vi inte körde så fort. Inte förrän klockan var 20.00 så blev det svalare i luften och inne i bilen. Både Veni och Mayah var trötta när ett oväder bröt ut.

När vi körde in mot Dortmund började det åska och blixtra något helt otroligt. Det var nästan som på film, overkligt alltså. Överallt satt stora affischer för utställningen och vi hittade till Westfalenhallen relativt snabbt. Det var som ett stort komplex av hallar. Tim räknade givetvis ut att hela området var 35 gånger så stort som vår gård hemma i Mårdsjön. Först körde vi runt och runt för att försöka hitta en bra parkering nära insläppet. Det var omöjligt för de hade låst grindarna till alla parkeringar så vi gjorde som många andra utställare. Vi körde upp på trottoaren och parkerade där.

Sedan blev det väl kanske 3-4 timmars sömn innan underhållningen startade utanför vår bil. På morgonen skulle alla in på utställningsområdet med hundar, väskor, stolar, tält och andra "måste-ha-med-mig-prylar". Eftersom Tim är trögstartad på morgonen så roade jag mig med att titta på alla uppstressade människor. Jag lärde mig många mindre fina ord på tyska kan jag lova.

Till sist hade även Tim vaknat så pass att vi kunde gå in med hundarna och packningen. Vi trodde att vi skulle få våra nummerlappar i insläppet men de fick vi vid ringside. Leonberger bedömdes utomhus i tre pyttesmå ringar. Gerhard Zerle dömde öppen-, champion och Ehren klass för hanarna. Han dömde också bäst i rasen. Guido Perosino dömde motsvarande för tikarna och Willi Güllix dömde de yngre hundarna, både tikarna och hanarna.

Allt detta med ringarna utomhus, vilka som skulle döma vad och de olika klasserna visste vi innan vi kom dit. Helt nytt blev att Ehren klass gick först, därefter championklass och öppenklasshundarna på slutet. Det kändes bakvänt mot för vad vi är vana vid från hemma i Sverige. I Ehren klassen för tikarna startade endast två hundar. För att få starta i den klassen måste man vara internationell champion och man tävlar inte om titeln "Världsvinnare 2003". Trots att det var så tidigt på morgonen så gassade solen och vi förstod att det skulle bli så där hemskt varmt under dagen.

Mayah startade i championklassen. För att få göra det krävdes inte att hunden är tysk champion utan det räcker med ett annat nationellt championat och detta måste intygas av landets kennelklubb. Det var två stycken strukna så det blev nio stycken som kom till line up. Av dessa var tre stycken valpar efter Brasses kullbror Woss. I mina ögon var Paquita von Welland det största hotet mot Mayahs klasseger (Paquita har Woss som pappa). Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Först bedömdes Mayah - faktiskt först av alla championtikarna. Hon fick då "vorzüglich", vilket betyder ungefär excellent och innebar att hon fick tävla vidare i konkurrens med de andra championtikarna som fått detta. Alla kom inte in en andra gång men jag såg då inte hur de visste det för de fick inga band och Guido pratade inte något extra med dem.

I konkurrensen blev det svettigt för nu hade det hunnit bli riktigt varmt. Fyra tikar skulle placeras och det tog verkligen lång tid innan det stod klart att Mayah hade vunnit. Vi fick ingen riktig tid att glädjas åt det för Veni skulle ju in i Öppenklassen direkt efter. Där startade 32 stycken. Eftersom Veni hunnit fylla 19 månader så var hon för gammal för att gå i unghundsklassen (Jugendklasse i Tyskland). Veni gjorde jättebra ifrån sig och stod sig faktiskt riktigt bra. Hon fick också "vorzüglich" och fick därmed komma in en vända till. Det var 10 tikar som fick det i öppenklass. Sedan blev Veni avtackad tillsammans med en annan svensk tik - Lejonlands Red Onion medan Petra Junehalls tjusiga tik Dragongårdens Beautiful Beatrice "Triss" vann klassen.

Sedan blev det Mayah mot Triss om titeln "Världsvinnare 2003". Tydligen kan domaren själv avgöra vilka klassvinnare som ska tävla mot varandra i Världsvinnarklassen. Det logiska vore kanske att ta in alla ettorna - junioren, unghunden, öppenklassens tik och Mayah från championklassen, men som det stod i reglerna så är det upp till domaren. Extra spännande blev det i varje fall med bara två hundar i ringen och dessutom två svenska hundar. Efter ett antal varv i ringen bestämde sig Guido för att ge Mayah segern, vilket innebar att hon fick den ärofyllda titeln "Världsvinnare 2003". Trötta, svettiga och enormt lyckliga väntade vi på att Zerle skulle bli klar i sin ring. Han hade placerat alla sina hundar men inte skrivit några kritiker på dem så de fick komma in en efter en och stå för sin kritik. När det väl var klart så var det dags att ta fram Bäst i rasen, något Bäst i motsatt kön delades inte ut på Världsvinnarutställningen (i år i alla fall). Då skulle vinnarna i Ehrenklasse och de yngsta klasserna tillbaka in i ringen igen. Vi blev lite oroliga över det för nu kunde Mayah plötsligt vara Världsvinnare men inte bästa tik. Det verkade inte spela någon större roll i vilken ordning man stod för det blev då ingen direkt logisk ordning.

Gerhard Zerle var den av domarna som bedömde BIR. Han lät Mayah och den världsvinnande hanen springa både fram och tillbaka flera gånger medan han funderade och funderade. Skillnaden i ringkultur mellan Sverige och Tyskland var ganska tydlig just mellan de båda hundarna, eller kanske mellan deras handlers. Tim fick en tillsägelse av Zerle att han skulle låta Mayah fristå. Sedan gav han Bäst i rasen pokalen till Tim och sade "She is a wonderful bitch, just wonderful!". Då var både Mayah och Tim trötta, men fotograferas skulle de och många var framme och gratulerade. Just då var min första tanke att vad skönt att hon blev just Bäst i rasen för då var allt annat säkrat - det tyska certet och cacib. Glada och omtumlade lyssnade vi till ringsekreteraren som entusiastiskt förklarade var vi skulle gå för fotografering och gruppfinalen inomhus. Då var Mayah en slagen artist så vi bestämde oss för att skippa det och istället låta henne få den välförtjänta vilan.

Resan hem gick utan några direkta missöden. Ett hjullager är förmodligen helt trasigt på bilen och både Veni och Mayah är nog ganska less på att åka bil. Men inga missöden i världen kunde dämpa oss efter detta.

Nu kommer Mayah att visas på några få utvalda utställningar under sommaren för att sedan paras till hösten.

På färjan	På färjan	Rastdags?	Bron	Champions	Elin
Veni & Lea	Veni	Veni	Lea & Veni	Triss	Trött
Mayah	Mayah