På den internationella utställningen i Trondheim i Norge dömde norske Ralf Campbell, samme domare som dömde i Vännäs för mindre än två veckor sedan. Mycket kan tydligen hända på två veckor för nu fick Veni inte ens Certifikatkvalité! Hon var Reserv i Vinnarklassen. Jag anstränger mig nu för inte låta alltför grinig, men bevikelsen lyser nog igenom i alla fall. Vi får ta nya tag och hoppas att det går bättre nästa gång. Det är väl lite det som är tjusningen med sporten, man vet egentligen aldrig hur det ska gå förrän efteråt.

Med Tim i Bulgarien ställde Lina upp på ännu en bilresa med mig. Vi har drygt 650 km till Trondheim och vägen är väl inte den snabbaste eller bästa. Därför startade vi tidigt, ungefär klockan tolv natten mot söndagen. Med nya CD-skivor i bagaget som snabbt lärdes in utantill (de vi haft till Österrike är vi mer än less på) rullade vi på. En älgkalv, en uggla, en gnagare av obestämd art och en stor överrepresentation av rävar och vi var över gränsen till Norge utan missöden. Jag har alltid haft en motvilja mot de norska vägarna. Jag tycker de är smala och kurviga. De "crampar" min körstil så att säga. Men faktiskt om jag inte vant mig lite med åren. Det var i alla fall känslan jag fick när vi kom fram på parkeringen utanför "Leangen isbane" i Trondheim. Körtiden blev ungefär sju timmar och det måste nog anses som ganska fort med den vägen.

Jag hade flera smått neurotiska utbrott över grindarna bak på den nya bilen. Tanken var att Mayah, Buffy och Bamse skulle vänta i bilen uder utställningen. Vädret var för det idealiskt, verkligen kallt och regnigt. Vi klädde på oss alla kläder som kunde uppbringas ur bilen. En allt annat än snygg kollektion. Lina valde ett kort ögonblick mellan SKKs regnjacka som ser ut som en stor grön bajspåse (jag tror den kostar 15 kronor) och den orangefärgade Umeå kommunarbetarjacka som jag haft när jag plockat ogräs och klippt gräsmattor för Umeå Fastighetskontor på sommrarna. Tydligen föll valet för Lina på den senare och vi huttrade omkring på utställningsplatsen en stund.

Sedan kom Gunn med resesällskap från Ralissa's kennel och vi snikade oss platser i deras nya stora utställningstält. Lina, som är van att äta flera gånger per dygn, hade gjort matsäck åt oss som vi passade på att sätta i oss innan bedömningen började.

Det var bara 22 Leonberger anmälda och det var några strykningar, bland annat Cleo och hennes syster Seven. Veni var mera på gång än i Vännäs där regnet öste ner. Nu regnade det inte lika häftigt och vi var inte blöta in på skinnet. Jag tycker att hon gjorde det jag kunde begära av henne och kritiken var i stort sett identisk mot den som gjorde henne till Bästa tik i Vännäs för knappt två veckor sedan. Nu var det naturligtvis andra hundar här motför i Vännäs, men i mina ögon så satte domaren bort det bästa motståndet med en tvåa i kvalité det första han gjorde med tikarna. Det var Grevens dotter Foxy, Fiva's Foxy Lady Born 17th of May. Den tiken hade helgen innan tagit två cert och varit BIR. Men det var ju för andra domare. Veni fick sin etta i kvalité och jag blev både förvånad och irriterad när vi konkurrensen pekas allt längre och längre bak i ledet. Till sist blev hon Reserv (femma alltså) i Vinnarklassen. I den öppna kritiken sa herr Campbell att han tyckte att Veni var (och jag citerar!) "för tung och i dålig kondition". Det här var alltså samma man som gav Buffy (ingen skugga över henne, absolut inte) sitt svenska utställningschampionat två veckor tidigare. Buffy som väger en bra bit över 60 kg mot Venis 44 kg. Ja, det var surt men det är väl så det kan vara ibland i den här sporten. Sannerligen blir det betydligt mer spännande då.

BIR med både Cert, Cacib och norskt championat samt lite senare under dagen BIG R blev svenske Lejonklippan's Just A Happy Fellow. Många grattis till Petra och Richard på Lejonklippans kennel.

Roligt var också att få träffa två av Grevens avkommor, Foxy som jag nämnt tidigare och en bror till henne, Rulle, som inte var med på utställningen för han var ur päls. Speciellt hanen hade fått mycket av pappa Greven. De var båda två väldigt trevliga och fina Leonberger. Jag träffade också Edel från Villa Bjørnebo's kennel som har Carisma efter Bamse. Nästa gång ska jag vara bättre på att meddela att vi kommer så att vi kan träffa henne också.

Det blev en lång resa hem. Det känns ju alltid längre när det gått dåligt. En lite höjdpunkt var pizza-buffén som vi åt i Åre. Vi kände oss väldigt felplacerade på det flotta stället i vårt nya bil-mode, men vi blev ju mätta och belåtna i alla fall. Nu siktar vi för Venis del på specialen i Umeå istället och hoppas att vi har bättre lycka där. Tack för resesällskapet och körningen ryss-Lina.