Höstens sista officiella utställning för oss här uppe i norr går av stapeln i Nordichallen i Sundsvall. Det är den så kallade Mittnordenutställningen och Leonberger dömdes i år av Rita Van Mechelen-Reiniers från Belgien. Ett 50-tal hundar var anmälda och bäst från oss lyckades Bamse, från Mojo 2001-kullen, med sin andra placering i hanarnas öppenklass med championatkvalité. Syskonen Bolli och Grynet, från Final Mojo-kullen, debuterade i juniorklass med två släta ettor som facit. Soya, från Ghost 2003-kullen, fick även hon en slät etta i kvalité. Buffy och Veni, den senare från Mojo 2001-kullen, var fyra respektive reserv i tikarnas championklass. Båda var utan championatkvalité. Vår uppfödargrupp som bestod av tjejerna Veni, Bolli, Grynet och Soya belönades med hederspris, men blev inte bästa grupp.

Kvart i fyra på morgonen är det nog få som orkar vara pigga och alerta, undantaget givetvis Buffy som alltid är både pigg och alert. Tjugo över fyra var vi klara för avfärd från Mårdsjön till Sundsvall, en resa på lite mindre än 30 mil enkel väg. Jag körde hela vägen ackompanjerad av Tims högljudda snarkande. Stundtals var vägen nästan helt försvunnen i dimman över Höga kusten. Jag tycker att det var mer än lite läskigt med så dålig sikt. Vi höll telefonkontakt med familjen Svahn som var lite före oss och då kändes det bättre, tills vi kom till Härnösand och polisen dök upp från ingenstans. Jag såg dem alldelens för sent och försökte panikbromsa ner till mera laglig hastighet medan jag svor över ovan nämnda familj som inte förvarnat mig. Tim vaknade och undrade vad jag sysslade med samtidigt som han försökte se hastighetsmätaren. Smått kallsvettig förstod jag att det inte var en radarkoll av fartsyndare utan en vanlig rutinkontroll med körkortsvisning och alkotest. När det blev vår tur att köra fram så hade redan så många bilar vinkats in till sidan att vi helt enkelt fick köra förbi. Utan att ha blivit av med varken körkort eller pengar kom vi fram lyckligt i Sundsvall. Vi har ett bra ställe där vi brukar rasta hundarna så de fick lov att masa sig upp.

Framme på utställningsplatsen köpte vi katalog och kunde där läsa om domaren Rita Van Mechelen-Reiniers från Belgien. Hon föder upp afganhund med kennelnamnet El Rachman och har varit domare sedan 1980. I tillägg till att hon dömer Leonberger dömer hon även hela grupp 4, 5, 7, 8 och 10. Först ut från vår uppfödning var Bamse som gick sist av alla i hanarnas öppenklass. Fram till dess hade två (!) Leonberger fått ettor, resten hade domaren slängt ut. Då var det lite nervigt och pirrigt. Bamse ville inte heller riktigt stå som Tim ville och trots att de sprang väldigt tjusigt så stod Bamse långt ifrån bra. Trots det fick Bamse en etta i kvalité och fick stå kvar för konkurrensbedömning mot den enda andra hanen som fått en etta i kvalité i öppenklass. Då gick det mycket bättre, tyckte jag och både Bamse och den andra hanen fick championatkvalité. Bamse blev tvåa i konkurrensen. Sedan blev det lite väntan och ett tag var det lite tjafs och tveksamheter från arrangörernas sida om vilken klass som skulle gå först av champion och veteranerna. I båda klasserna fick många högt meriterade och vinstvana herrar se sig utan championatkvalité. Så kan det vara ibland och det var en spännande line-up till Bästa hanhundsklassen med sju stycken kvalificerade. Först avtackades junioren och efter ännu en löpvarv gick domaren fram mot Bamse och Tim och tackade dem för dagen. Ganska likt förra årets resultat från Sundsvall. Vann gjorde Plexus, som är en halvbror till vår Buffy. Plexus blev även BIR och BIG 4. Grattis Helena!

Efter hanarna var det syskonen Bolli och Grynets tur i tikarnas juniorklass. Med två veckor till godo för att uppnå juniorklassåldern kändes de lite som att ställa förväxta valpar, men skam den som ger sig för det. Både Grynet och Bolli fick ettor i kvalité och Bolli placerade sig i konkurrensen som reserv medan Grynet var oplacerad. Jag hade nog i ärlighetens namn både hoppats och trott på en bättre placering. Fast det får väl vänta tills hon har blivit äldre antar jag.

I öppenklassen för tikar var Soya en av de som fick ettor i kvalité. Avtackad blev hon som sista hund just innan de fem som skulle placeras var kvar.

I tikarnas championklass var det fem stycken. Linda visade Buffy, eftersom de har så bra historik från Umeåutställningen tillsammans och jag visade en Veni i kraftig fällning. Både Veni och Buffy skötte sig som de två utställningsvana damer de med ålderns rätt blivit. Att det var halt på golvet bekom dem inte det allra minsta. Jag var jättenöjd med dem båda och lite ledsen att de inte höll bättre i konkurrensen. Veni var sist och Buffy näst sist utan championatkvalité båda två.

Vi tog ihop en uppfödargrupp med tikarna. Det var Veni, Bolli, Grynet och Soya. De var alla fyra väldigt skötsamma den stund vi stod och sprang tillsammans och vi fick en fin skriftlig kritik med hederspris, men vi blev inte bästa uppfödargrupp. Ifall det är någon som har ett kort på denna, något ojämna grupp, så vill vi gärna ha det.

När utställningen var över åkte vi direkt till McDonalds på Birstaområdet och åt. Somliga vräkte i sig flera rätter än andra! Somliga började med glassen! Somliga snodde en ballong! Efter en runda på IKEA begav vi oss hemåt.