Hade med oss kameran för en gångs skull i skogen i helgen. Vädret var helt suveränt för att spåra, men också för att jaga älg och plocka bär och svamp så det var lite trångt om saligheten. Hur som helst så fick Mayah prova sitt första viltspår - vi håller ju som bäst på med "uttagningar" till Maggan och Peters anlagsprov i viltspår och ännu känner vi inte att vi har någon riktigt stark kandidat. Mayah har spårar personspår tidigare, någon gång på någon träff och någon gång hemma. Det har inte varit något avancerat utan helt för aktivering. Då var hon väldigt spårnoga, som många Leonberger är, och hade ett bra tempo. Nu är det säkert en åtta år sedan på ett ungefär, och det var som sagt inte med blod. Mayah är nu 10 år gammal och den utställningsbitne kan se att hon för detta tillfälle inte var borstad. Hon tog an spåret något tveksamt, själva uppsparket med mycket blod var verkligen intressant och markerades två gånger med urin av henne. Sedan gick hon med nosen mest under mossan och verkligen snortade i sig spåret. Ganska fort blev det för mycket skogsskräp i nosen och hon nös och nös och snörvlade. Men skam den som ger sig. Med stor självständighet och väldigt väldigt lågt tempo kämpade hon sig igenom spåret och dessutom fått sig en 90 graders vinkel av någon okänd anledning. Mycket stolt var hon när hon hittade klöven som hon genast satte i sig.

Senare på kvällen kommenterade vi att nu är Mayah verkligen trött - det där spåret var verkligen jobbigt för henne osv. För vi hörde högljudda snarkningar från hallen där Mayah brukar sova. Men döm av vår förvåning när det var hennes dotter Veni som drog stockarna. Mayah själv verkade lika pigg som vanligt.

Vi har förlagt både spårsele och lina från någon träff eller träning. Så om det är någon som fått med sig våran så kan ni väl slå oss en pling. Selen är svart med knallgula band på och linan är en sådan där orange som gör ont i händerna om man har en hund som går på. (En sådan lina som är på bilderna)

Mums! säger Mayah

Mayah